Söndagspromenad

Det har varit en grymt trevlig dag idag. Min vän Josefine, hennes hundar och jag har varit ute vid Rådasjön och gått en riktig långpromenad. Efter det var vi på Jul i Kvarnbyn och sedan blev det glögg hemma hos Josefine.

Vi har även fått besked att vi kommer att få vår rhodisian ridgebackvalp tidigare än planerat då Jamila (tiken som ska bli mamma till den) löper redan nu. Så i mitten av februari kommer hon att få sin kull. Vi längtar!

What the fuck!

Sitter och jobbar hemma i soffan och i bakgrunden går reprisen av Idol på tv:n. Lilla barnet Johan Palm uppträder med någon målbrottsversion av grymma Learing to fly och flickorna i publiken skriker lungorna ur sig. När en tös från främre raden tas upp på scen så får hon nästan ett epilepsianfall. Läste även i tidningen att hon hade svimmat när hennes idol senare på kvällen hade åkt ut. Nu ska jag inte låta den här lilla tjejen ta en massa skit men jag blir otroligt upprörd när jag ser att könsrollerna inte har utvecklats mer. Vill inte tonårstjejer mer i livet än att få spendera varenda fredagkväll skrikandes till Idol. Jag vet i och för sig inte hur det känns att vara "kär" i en idol då jag aldrig har varit det. Visst hade jag bilder på Axl Rose, Kurt Cobain och Eddie Vedder hemma i mitt tonårsrum och jag tyckte att de var det snyggaste som fanns (smaken har utvecklats något med åren) men jag har aldrig gråtit över att jag inte får vara med dessa herrar. Jag kan förstå att flickorna skrek till Beatles och Elvis, de levererade något helt nytt och med den rådande könsordningen som var då. Men att bryta ihop till Tokio Hotel eller Johan Palm 50 år senare förstår jag inte. Det är alltid tonårsflickor som bryter ut i masshysteri när det kommer till söta killar. Jag kan inte äns föreställa mig att se ett gäng pojkar i samma ålder som tappar det totalt för att de får komma nära Alice i Idol eller The Donnas (inte alls min mening att likställa detta finfina band med Tokio Hotel, för det hade Tatu passat bättre men jag vet inte om de ryska flickorna längre är verksamma).

Har vi inte kommit längre?

Tip The Velvet

Jag spelade skivor på en ny burlesqueklubb, Tip the Velvet igår. Kul intiativ och grymt duktiga Gravity plays favorites uppträdde ihop med ett gäng andra burlesqueartister.

Gammal?

Stod och tittade mig i spegeln igår innan jag la mig och upptäcker att skuggorna under vissa kroppsdelar börjar bli lite skarpare. Och så kom jag att tänka på att jag hade skrivit "ny, ung företagare" i min beskrivning om mig själv. Så nu har jag ändra lite i den beskrivningen...:) Jag har inga större problem med att åldras och jag tror även att man flyttar med sitt ungdomliga sinne desto äldre man blir, men självklart med en viss medförd mognad. När jag gick i mellanstadiet så tyckte jag att min pappas högstadieelever var vuxna, när jag gick i högstadiet så tyckte jag att min 21-åriga kusin var mogen som tusan och när jag var 21 så trodde jag att jag skulle ha barn och vara gift när jag närmar mig 30. Nu har jag passerat 30 och känner mig fortfarande som en lite skit ibland. Så när jag är 45 (vilket känns långt bort nu) så kommer jag antagligen fortfarande känna mig väldigt liten ibland... Men jag gillar att bli äldre. Det för en viss pondus med sig och tron på mig själv ökar.

Nu ska jag snart lämna kontoret och åka till Arkaden för att ta emot varor. Personal ska packa 2000 giftbags till gästerna, de restauranger vi har som samarbetspartners ska installeras, möblemang så ut, pianist och flygel ska på plats och julstämning ska infinna sig.

Så med körschema och checklistor i högsta hugg ska jag snart slänga mig i bilen för fixa det sista.

Nybörjare...

Jag har aldrig faschinerats av bloggar. Och de jag har läst har i regel bara gjort mig irriterad på folks obotliga förmåga att särskriva och ointressanta ämnen. Men jag vet också att det finns en hel del bra bloggar, de som skriver om annat än dagens outfit, sina turer på Sturplan och hur många kilo de måste gå ner innan helgen.
Så vad ska min blogg belysa... Inget av de ovannämnda i alla fall. Jag har en längre tid klurat på att skriva en företagsdagbok där jag för min egen skull går igenom och utvärderar uppdrag jag får och genomför. Tror inte att det kommer funkar riktigt så här, men det kan ändå vara ett sätt att ventilera lite...
Det har hänt mycket och gått väldigt fort sedan jag startade företaget för mindre än ett år sen. Och det är skitroligt, men även skrämmnade ibland. Ansvaret är så stort...
Nu är det sovdax, imorgon anordnar jag ett julevent för 2000 pers i Arkaden i Göteborg så då är det ju bäst att vara utsövd.

Hepp!