What the fuck!

Sitter och jobbar hemma i soffan och i bakgrunden går reprisen av Idol på tv:n. Lilla barnet Johan Palm uppträder med någon målbrottsversion av grymma Learing to fly och flickorna i publiken skriker lungorna ur sig. När en tös från främre raden tas upp på scen så får hon nästan ett epilepsianfall. Läste även i tidningen att hon hade svimmat när hennes idol senare på kvällen hade åkt ut. Nu ska jag inte låta den här lilla tjejen ta en massa skit men jag blir otroligt upprörd när jag ser att könsrollerna inte har utvecklats mer. Vill inte tonårstjejer mer i livet än att få spendera varenda fredagkväll skrikandes till Idol. Jag vet i och för sig inte hur det känns att vara "kär" i en idol då jag aldrig har varit det. Visst hade jag bilder på Axl Rose, Kurt Cobain och Eddie Vedder hemma i mitt tonårsrum och jag tyckte att de var det snyggaste som fanns (smaken har utvecklats något med åren) men jag har aldrig gråtit över att jag inte får vara med dessa herrar. Jag kan förstå att flickorna skrek till Beatles och Elvis, de levererade något helt nytt och med den rådande könsordningen som var då. Men att bryta ihop till Tokio Hotel eller Johan Palm 50 år senare förstår jag inte. Det är alltid tonårsflickor som bryter ut i masshysteri när det kommer till söta killar. Jag kan inte äns föreställa mig att se ett gäng pojkar i samma ålder som tappar det totalt för att de får komma nära Alice i Idol eller The Donnas (inte alls min mening att likställa detta finfina band med Tokio Hotel, för det hade Tatu passat bättre men jag vet inte om de ryska flickorna längre är verksamma).

Har vi inte kommit längre?